Åsa Lundquist, Region Västmanland, om RePro i digitalt format

Åsa Lundquist är folkhälsochef i Region Västmanland och går RePro hösten 2020 tillsammans med ett antal medarbetare. Här berättar Åsa om hur det är att gå RePro som chef och hur hon upplever programmet när det på grund av coronapandemin ställts om och nu genomförs digitalt.

Med flera kollegor som deltagit och personer i sitt nätverk som pratat väl om RePro vad det inte svårt för Åsa att hitta och välja RePro. På Region Västmanland pratar man mycket om utmaningarna som kommer med att driva samverkan och att hålla i processer som spänner över flera samhällssektorer och aktörer och där ingen ensamt bär ansvaret. Åsa berättar att det många gånger är mycket att bära och det är viktigt att hitta sätten att stärka sig.

– Att driva våra frågor är ett hantverk som är svårt att lära sig – vi har utbildning i sakfrågorna men att driva dem på bra sätt är något som kommer genom erfarenhet. Detta sätter RePro fokus på och dessutom inom kontexten vi arbetar i.  

Gemensam grund och referensram 

Beslutet att gå RePro är en del i ett större strategiskt arbete inom Åsas verksamhet kring målstyrning, förändrings- och förbättringsarbete och medarbetarskap.

– Folkhälsoenhetens ansvarsområden och frågor är ofta horisontella medan den offentliga styrningen är vertikal och det finns självklart utmaningar i detta. Dessutom leder vi samverkan och processer där många aktörer är inblandade som ofta har olika syn på frågan, vilket gör arbetet komplext. Och mitt i allt detta ska alla medarbetare navigera.  

Åsa pratar om medarbetarskapet – hur får vi fast mark under fötterna och hur stärker vi oss att bli vassare i vårt agerande? Att gå RePro är en viktig del i detta och ambitionen är att många medarbetare på två av de tre enheterna Åsa ansvarar för ska få erbjudandet att gå utbildningen inom ett par år.

 – Tanken är att vi stärks när vi får samma grund att stå på och referensram att jobba utifrån. Då växer möjligheten till kollegialt stöd och utbyte när vi brottas med att driva regionala utvecklingsprocesser. 

Processen är verktyget 

Eftersom verksamheten är inne i ett utvecklingsarbete och ambition finns att flera medarbetare ska få möjlighet att gå RePro, ville även Åsa som chef gå utbildningen. Tanken var att om hon som är chef också går kan hon bidra till och göra det lättare att väva in den nyvunna kunskapen i vardagen.

Efter två moduler märker hon att de har börjat reflektera på ett annat sätt och det finns en större förståelse för att processer kan och måste få ta tid.  Och framför allt att det är en egen kompetens i sig att vara processledare, att man behöver vara mer än bara bärare av sakkunskap.

– Vi uppehåller oss kring att processen är vårt verktyg på ett nytt och annat sätt. Det är inte konstigt att det är svårt för det här ÄR svårt. Det vi behöver är att ha diskussionen igång – det är när vi pratar om svårigheter och våra uppdrag och att vi stöttar varandra för att komma framåt.  

Så, en behållning efter de två första modulerna i RePro är att Åsa känner att hon har vidgat sin syn på vad regionala utvecklingsprocesser påverkas av och hur hon själv påverkas av dem. Hon har också fått en hel del konkreta verktyg att bemöta dessa komplexa processer med

Om det digitala formatet 

Det finns tydliga utmaningar med att vara med digitalt på heldagar med workshop. Det ställer krav på att hålla närvaron, att stoppa sig från att åka iväg i tanken. Åsa ser ytterligare utmaningar i att mixa deltagare på plats och digitalt då uppmärksamheten behöver delas och tekniken har än större krav på sig att klaffa. Hon saknar också den fysiska dimensionen, samtalen vid kaffet och middagen och pausen i vardagen vilket känns som en viktig tanke med RePro som i vanliga fall är internatbaserat. Men detta året är som det är och det finns en acceptans överlag, ser Åsa.

– Nu ligger det på mig själv att skapa den pausen hemma. Det är lätt att glömma bort ibland – i det digitala krävs en större insats själv.  

Konkret gör hon på lite olika sätt men när hon varit med på RePro har hon lämnat hemmakontoret och satt sig på en ny plats i huset där inte alla skärmar är. Så, alla dåliga samveten har lämnats på skrivbordet, hon satt sig i en skön fåtölj istället och bara att byta fysisk plats hemma har gjort skillnad.

Närvaro krävs  

I sin roll leder Åsa många möten och vad som är viktigt i det digitala formatet är något hon funderar på mycket i dessa tider. IRL går det lättare att känna in vad som händer och följa det.

– Jag tänker mer på att vara extra närvarande när jag leder digitala möten. Jag nickar, ler, visar att jag lyssnar. Annars blir det lätt platt för deltagarna. Vi behöver också lägga upp mötena helt annorlunda vad gäller pauser med fler och kortare pauser, gärna med uppmaning till rörelse.

Digitala möten kräver mer planerande, mer medvetenhet om vad som händer under mötet, kräver att möten designas så att det skapas delaktighet. Hon tror att alla blir alltmer medvetna om hur viktigt det är att designa möten bra oavsett om de är digitala eller fysiska och att det är inte är helt fel. Att det finns en stor förbättringspotential i att leda konstruktiva möten är en diskussion som startade långt innan Corona.