RePro-labbet är fördjupningsprogrammet för alla som har gått RePro. Ett av önskemålen från deltagarna har varit att få fördjupa sig kring hur man ställer de tuffa frågorna i processen, något som enligt forskaren Ronald Heifetz är den viktigaste uppgiften för en ledare i adaptivt arbete. Ett tillfälle av de fem kursgångerna för RePro-labbet har därför de svåra frågorna i fokus.

Adaptivt arbete innebär att vi behöver tänka och designa våra processer på ett sätt där lösningarna får ta form allt eftersom i innovativa processer – vi lägger rälsen allteftersom vi kör tåget. Det är ett komplext och krävande arbete som med all säkerhet innebär att behöva ompröva och ibland upptäcka att man slagit in på stickspår och hamnat i återvändsgränder. Å andra sidan ger det oss möjlighet att hela tiden ta steg i arbetet som bygger på vad vi lär oss och på det som växer fram. Det gör processen relevant och verklig. Uthållighet är nyckeln och förmågan att bjuda in till dialog är avgörande. På så sätt kan processens olika nyckelpersoner bidra med sina perspektiv, ta intryck av andra och innovation och nya lösningar kan växa fram. 

Work avoidance som verktyg

Att leda adaptiva processer är ett komplext arbete som innebär att vi ofta inte har svar, saknar överblick och kontroll. Det kan vara tilltalande att tänka på sig själv som en person som gillar komplexitet och innovation och som inte alls är ett kontrollfreak. I praktiken behöver vi vara mer nyanserade kring vår självbild än så. För visst har också en stark sida som gillar det förutsägbara och helst skjuter upp det svåra och komplexa? Detta kallar Heifetz för work avoidance. Han menar att work avoidance är ett förväntat fenomen i allt adaptivt arbete och just därför måste det vara ledarens uppgift att rikta fokus på det vi undviker. Det är nämligen där genombrotten, lärandet och innovationen bor.

Vad är det vi undviker? Ofta har det att göra med olikheter i synsätt eller erfarenheter, intressekonflikter i mål och prioriteringar, värderingar som till synes krockar, insikter vi fått genom arbetet om något som inte fungerar, rädslan för att konflikter som i värsta fall spårar ur ska uppstå och en mängd andra svårlösta frågor. Kort sagt ett möte med ett okänt läge där vi inte vet hur de andra kommer att respondera och inte heller om vi ska lyckas hitta vägen igenom. Ofta är det just sådana svårigheter som är roten till utmaningen vi jobbar med och därför nödvändiga att adressera för att lyckas utveckla en hållbar lösning. Gör vi inte det så riskerar vi att processen blir alltför ytlig och inte åstadkommer någon verklig förändring.

Att leda in i det okända

Vad vi har att vinna om vi vågar ställa de tuffa, verkliga frågorna är chansen att öppna upp för nya steg i arbetet som blir riktigt bra. Att vi gör saker på just de nya sätt som behövs. Att det samarbete som behöver till får en chans att hända, eftersom alla blir satta i ett gap där ingen överblickar lösningarna ända in i mål. Detta upplevs många gånger obekvämt och konfronterande för alla. Där finns å andra sidan möjligheten till att väcka upp en gemensam kreativitet och att forma nya initiativ.

Ju oftare vi som processledare tar klivet och ställer just den där frågan som bränner, desto mer övar vi på förmågan att leda in i det okända. Vi tränar upp muskeln av att vara i det obekväma och okända och aktivera vår egen och andras kreativitet. Under vägens gång blir vi mindre rädda för att misslyckas. Vi har gjort det ett antal gånger och vet med oss vad som händer. De flesta gånger blev det antagligen väldigt bra. Vi lär oss att det inte bara är upp till oss att lösa ut svåra frågor, att vår uppgift är att slå an hela gruppens kreativitet. Vi mognar i vårt ledarskap och i förmågan att ställa de svåra, verkliga, ärliga, tuffa frågorna som för det mesta kommer att föra processen framåt.

Personligt från Marie Kaufmann, ledare av RePro-labbet, om att ställa de svåra frågorna

– Jag upplever det som att jag behöver växla mindset helt för att få fatt i de aktuella och relevanta frågorna – jag behöver gå från mitt vardagliga görande till att reflektera. Att låta tankarna vandra fritt, att lyssna djupare på mig själv och andra. Ett inre sökande efter en sorts klarhet eller visshet om vad som skaver eller inte fungerar, att koppla ihop åsikter och berättelser där perspektiv på arbetet vi gör växer fram som jag tidigare inte haft tillgång till. En ny helhetsbild blir tydlig. För det är promenader eller morgonens meditation perfekta liksom samtal med olika personer där vi reflekterar över vad som hände, vad som funkar, vad som inte funkar. Eller att uppmärksamma de där frustrerade kommentarerna från olika personer, att koppla ihop och se helheten.

– Ofta upplever jag de tuffa frågorna som en upprymd anspänning inombords. Jag kan ibland ha farhågor om att det jag har att säga är ovälkommet, eftersom det innebär mer tid, fler möten om vi ska ta det på allvar och behöva hitta nya lösningar. Ibland är det ingen tvekan alls, det är självklart och tydligt och jag känner mig helt närvarande. Till hands för att söka bästa lösning och driva frågan vidare.